Qatteriin

   Idag är jag trött. Jobbade "bara" över en och en halv timme idag... Hade en epikris att skriva. Tjoho, skönt att få avsluta en och annan patient emellanåt! Det låter väl lite hemskt med "avsluta", menmen... Hehe.

På onsdag ska vi på seminarium på eftermiddagen, det ska bli kul! Med en herre som heter Björn Killingmo och som tydligen är en av Norges mest kända psykodynamiker eller psykoanalytiker eller whatever. Det ska bli gött att få sig lite tillfört!

Annars längtar jag mest hem faktiskt. Det hör till - det är ju måndag. Jag gillar inte måndagar.

   Vi arbetar i Östblocket. Vår chef kallar det det, han säger att det enda som saknas är balalajkorna. Jag visste ju redan att vi flyttade till den sista sovjetstaten, eller hur var det nu? Men tänk er det här:

En senapsgul kloss, fyra våningar hög.
Flagnande puts, utvändiga persienner som hänger på trekvart.
Fönster som ser ut som att de inte blivit tvättade sen man flyttade in DPS där 1990.
Balkonger som lutar, som man inte får gå ut på för att de inte är säkra.
Inga utrymningsvägar vid brand förutom huvudingången, och branddörrar invärtes som står uppställda konstant.
Trist, grå, sprucken färg inomhus, murkna fönsterbräden.
En fläkt som bullrar så att man får bullerskador, när den stängs av tio i fem är det som att hela byggnaden andas ut.
Och handikappade kan bara komma in i källaren, för det finns ingen handikappåtkomst what so ever. Rullstolsburna kan inte ens komma till receptionen.

Lite primitivt kan man säga. Men det här räcker tyvärr inte.

I minst en månads tid har de hållt på och grävt utanför huset. De gräver för fjärrvärme från träindustrierna. Å, den stackaren, som har kontor mot gatan, har hört deras grävande och bankande i flera veckor, ofta så högt att det är svårt att höra vad patienterna säger. Men idag ställdes det ändå på sin spets. Helt plötsligt på förmiddagen spärrade man av ingången till byggnaden med höga gallerstaket, sånna som man har vid en byggarbetsplats. Vi har länge fått passera in till entrén via en gång genom grävområdet, avgränsad med sånna staket. Men idag stängde de oss helt enkelt inne. Började gräva upp plattorna och asfalten utanför dörren. Utan att ha gett något besked till oss som arbetar där, inte ens chefen visste om det. Efter ett långt bråk med arbetarna insåg vi att det enda som fanns att göra var att ta in patienterna genom källaringången, och vi satte upp lappar på byggnadsstaketet och runt hela byggnaden för att visa vägen, för ingen som inte är handikappad känner till källaringången.

Min eftermiddagspatient kom förresten aldrig...

   ...med lyset oppifra, sjöng vi när jag var konfirmand. På skojnorska. Idag har vi faktiskt varit på tur här i Norge. Vi stack til Halden och Fredrikstens fästning, och det var väldigt fint. Och väldigt stort! Kikade litegrann på var Kalle Dussin stupade, men inte så noga för då började det bli kallt. Kanske lite för att vi hade ätit soft-is, jag vet inte... Hehe...

Sen gjorde vi som alla gränsnära norrmän tydligen gör på söndagar - vi åkte till Svinesund för att handla! Fast när vi kom till Svinesunds köpcentrum kom vi fram till att vi inte ville gå i sunkbutiker, så vi åkte till Nordby köpcenter istället, på andra sidan E6 mot Svinesund, och mycket finare. "Norges största köpcenter ligger i Sverige" står det på en skylt, men om det är sant så får jag bara beklaga, då har Norge inte mycket att komma med i köpcenterväg... I och för sig håller de på och bygger mycket, så tids nog kanske det blir sant. Det var sjukt mycket norrmän där i alla fall, så nu förstår vi varför det är så tomt i butikerna här. Kör en halvtimme så kan du handla för två tredjedelar av priset - det är väl ingen dum deal när man vill shoppa? Vi shoppade lite kläder och åt lunch (norgepriser fast i svenska kronor, det vill säga svindyrt om man frågar mig och svinbilligt om man skulle fråga mina jobbarkompisar). Sen åkte männen hem, och jag och Å gick och handlade mat. Priserna i matafferärna är inte heller låga jämfört med i Göteborg, men de är billigare än i Norge, och det hade ju blivit ganska dyrt och åka ner till Göteborg för att handla två kassar mat...

Vi har diskmaskin här förresten, det kan man nog bli van vid! Vi får väl se vad det gör för elräkningen i och för sig, men uppvärmningen som krävs här lär vara minimal jämfört med i förra lägenheten, så det blir nog ingen fara. Det är så fint här så. Men jag skulle behöva ett skrivbord, som det är nu ser det rätt provisoriskt ut här i mitt jättestora sovrum. Med terass. Mmm....

   I helgen har vi flytthelg här i Norge, karlarna kommer snart hit och i morgon ska vi flytta allt vi inte har kört upp idag. Vi har redan hängt upp gardiner i "stuen" i nya leiligheten, och packat in kläder i garderoberna och kokkärl i köksskåpen. Och jag ska köpa en ny säng på Jysk.

Å har stigit i graderna på jobbet, hon är nu ställföreträdare för den fackliga representanten för norska Psykologförbundet, när det är anställningsintervjuer med nya psykologer. Lite intressant med tanke på att vi inte jobbat i tre månader ens, och att vi inte ens är med i norska Psykologförbundet... Hehe... Men - sorgligt nog - så är vår fenomenala fadder och ångestventil (som är den verkliga fackliga representanten på jobbet) sjukskriven, och det var ingen som anmälde sig frivilligt för att vara med vår koordinator på intervjuerna, förutom Å efter en lång, tryckt tystnad på administrationsmötet.

Det skojiga är att de andra på jobbet, vissa läkare och sjuksköterskor, verkar så förtvivlat avundsjuka på Å för detta. Många indignerade kommentarer kom idag när vi hade undervisning och Å inte var där för att hon var med på intervju. De tycker väl det är jobbigt att vi är så accepterade av ledningen efter så kort tid, att vi blir efterfrågade för sånt - även om det faktiskt var så att ingen annan anmälde sig frivilligt. Men vi är faktiskt accepterade - i alla fall av koordinatorn, som även hon är psykodynamiskt inriktad psykolog. Me like.

Förresten är det inte så läskigt med de där paranoida ögonen (som jag dock fortfarande kan se framför mig). Paranoida människor (och ickeparanoida psykotiska också för den delen) är för det allra mesta inte farliga för andra. Visst kan de bli våldsamma om de tror att de är direkt hotade, men det är få av dem som faktiskt blir farliga. Den här psykotiske mannen var aldrig farlig för mig, efter hand litade han lite lite lite på mig till och med. Som underbare Lars Thorgaard sa på kursen som vi var på innan påsk: "paranoia är tillitstap" - tillitsförlust på svenska. Nånting har hänt som gör att man inte kan lita på andra människor. Svårare än så är det egentligen inte.

   Idag har jag fått en patient inlagd för första gången. Akut. Det var en intressant upplevelse. Det allra mest intressanta var att sitta ensam med en person med en akut paranoid psykos, som undrade om jag anmält honom till polisen och om jag var med i konspirationen mot honom. Det allra mest bekräftande var att inläggande läkare fick samma kliniska intryck av patienten som jag hade.

Hoppas det går bra för honom. Lite läskigt är det, men jag kan fortfarande se hans genomborrande blick...

   lögn, förbannad lögn, och statistik. Det sa tydligen Mark Twain en gång i tiden. Ett citat som hållit mig uppe genom diverse högskoleprov och statistikkurser. Det håller mig väl uppe nu också litegrann.

Ja, man var ju tillbaka på jobbet idag då efter påskferien. Alla frågar hur man haft det och det enda man kan tänka är att jaha, nu ska jag inte vara ledig igen förrän i augusti (okej, några långhelger är det innan dess, men ändå).

Men så var det det där med statistiken. Jag hade fyra patienter inbokade idag. Den förste kom inte, tio minuter in på sessionen ringde han och sa att han försovit sig och inte skulle hinna komma. Den andra patienten kom, men var tvungen att gå tidigare för att hon var tvungen att gå till läkaren med sitt barn. Den tredje patienten kom, tack och lov, honom kan man lita på för han kommer även om han knappt kommer in i byggnaden. Den fjärde kom inte och lämnade inget besked heller. Tjoho, vilken dag. "Vad härligt med lite ledig arbetstid" kan man ju tänka då. Men det är där statistiken kommer in i bilden. Vi ska träffa i genomsnitt 12 patienter varje vecka, det måste vi göra för det har nån högt uppe i organisationen bestämt (även om ungefär en tredjedel av arbetstiden går åt till möten). Den här veckan hade jag 12 patienter inbokade. Idag har 50% inte kommit. Det är inte bra för min statistik. Det innebär att om jag ska vara säker på att få mina 12 konsultationer varje vecka måste jag boka in 24 samtal... (Det är inte säkert det hjälper, förresten. Förra veckan hade Å återbud eller uteblivanden 60% av konsultationerna. Så blir det när det är ferievecka.)

Men jag skiter i deras statistik, faktiskt. Det är ju bara lögn ändå och säger ingenting om hur min vardag ser ut. Och tids nog kommer jag väl inte ha nåt val utan vara tvungen att boka in 20-30 samtal i veckan eftersom vi tar in 20 nya patienter  varje vecka samtidigt som det högst skrivs ut ett par stycken. Det håller nog i längden, eller vad tror ni?

Nåväl. Nu ringer väl snart min "fruga" och säger att hon är på väg hem (hon jobbar sent idag) och då ska jag sätta igång woken, smaskens! Tack och lov att man i alla fall kan laga god mat på våra små kokplattor!

   Idag har jag haft en mycket trevlig dag med utflykt till Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn tillsammans med min goda vän V, som alltid har så bra idéer och som jag blir så energiserad (kan man säga så på svenska?) av. Där beundrade vi verk av Adam Saks, en dansk konstnär som är väldigt speciell, väldigt spännande! Så jag kan rekommendera en tur till Tjörn inom den närmaste framtiden!

   

Göteborg är inget vidare när det regnar. Men det är ändå bättre än Sarpsborg.

Idag ska jag göra nästan ingenting, sen ska jag åka in till stan och fika med en eller kanske ett par vänner. Det är livet. Hihi. Ferielivet. Den här veckan är jag ledig och det är så härligt! Jag får sova i min egen säng och äta frukost med sambon, och det är underbart.

I morgon ska jag göra nästan samma sak som idag - ingenting och fika. Men jag ska till doktorn och förhoppningsvis få allergimediciner också. Och gå i kyrkan för det är ju ändå skärtorsdag. Och på fredag ska det bli fint väder, vad ska jag hitta på då? Sambon ska spela brädspel på GothCon. Jag ska nog äta glass, om det är fint väder.

   Idag har jag köpt en dyr, lång, vit klänning. Som jag bara kommer ha en enda dag i hela livet. Det kan man väl knappast kalla vettigt, egentligen?

Ändå känns det väldigt bra.

   "Har det varit trevligt i Sverige?" frågar arbetskamraterna närä man kommer tillbaka på måndagen.

Jag säger som vår svenska psykiater (som jag och Å känner oss evigt tacksamma för).

"Det är ALLTID underbart att vara hemma!"

   Ah vad vanskelig det er å skrive på svensk! Men jeg skal vell forsöke...

Idag var det väldigt skoj vid lunchen på jobbet. En annan av psykologerna, själv ganska ny (hon började strax före jul) kom att prata om en dröm hon haft. Den handlade i stora drag om att avdelningsöverläkaren hade placerat ut en massa dynamit i huset där vi arbetar ("det var här, samtidigt som det inte var det!" sa min kollega fascinerat). Han skulle alltså spränga allt och alla i bitar. Min kollega fick reda på detta och så sprang en av sekreterarna runt och försökte styra upp allt och se till så att alla kom ut eller ingen gick in, så att allt skulle bli bra. Min kollega gick till polisen, men de hade lunch så de kunde inte hjälpa till. Sen när de hade ätit så kunde de hjälpa till.

Min kollega tänkte nog inte på att hon satt på en psykiatrisk poliklinik och berättade den här drömmen. Vi frågade om det var öppet för tolkning, och när Å frågade om vår kollega kände att hon höll på att gå i bitar så höll kollegan med om att det var så det kändes.

Till saken hör att vår kollega har försökt få ledningen att förstå att hon behöver hjälp med saker och ting, men såklart är det ingen som riktigt tar det på allvar. Hon såg själv inte parallellerna mellan drömmen och hur det faktiskt är i verkligheten - att man hela tiden känner sig motarbetad av ledningen, och att det känns som att ingen bryr sig hur mycket man än försöker ändra på saker och ting.

Vår svenska psykiater reagerade ungefär som Å och jag - särskilt när en del av ledningen kom in genom dörren samtidigt som vår kollega berättade om igen om drömmen utan att riktigt förstå hur den skulle tolkas. Oh my god...

   

Nu har vi äntligen fått norskt internet! Hurra hurra hurra! Jag är så trött på allt strul, det känns som att det här landet inte vill ha oss här. Födselsnumren, skattekorten, lönen, bankkonto, internet... Ingenting har funkat. Och det är inte fixat än - idag ringde jag banken och frågade varför vi inte fått bankkorten fast allt annat hade kommit med posten. Tjejen jag snackade med gick in och såg att ja, det låg en beställning på kort, men det fanns inget fotografi och ingen underskrift (här i Norge har de sånt på bankkorten, det är bra för det funkar som legitimation samtidigt). Det är bara det att när vi fixade konton så tog de kort samtidigt. Så de har slarvat bort våra bilder nånstans i det elektroniska systemet... Vi är så vana vid att bli borttappade nu så det känns som att vi lika bra kunde stanna hemma. Vi kanske skulle tappa bort oss själva annars, liksom.

Men internet är i alla fall igång och det funkar fint hittills (ta i trä). Skype är bra, det har jag kanske sagt förrut. Det är bara att leta upp mig. :)

   Jag har ju inte skrivit på jättelänge! Och inte har jag gett nåt besked om hur det gått med klippingen... Hehe. Det blev jättefint och inte alls läskigt, även om det är lite besvärligare att ha lugg än att inte ha det. Har inga bilder på det än, men det kan nog tänkas att det kommer...

Annars flyter det på i Norge till slut, födselsnummren har vi fått och vi har äntligen fått vår lön som vi ska. Nu är bara faran att lägenheten vi bor i skulle kunna bli såld, han har haft två visningar på några veckor. Det vore ju inte så skoj. Men det tar vi när det kommer, vi har ingen lust att flytta och tänker inte göra det innan vi måste!

Idag skulle vi gå på picknick tänkte vi, men det är inte lika soligt som det skulle vara... Men det kanske kommer?

   Det var en evighet sen jag hade lugg sist, jag vet inte hur gammal jag var... Mellanstadiet kanske? I morgon ska jag till frissan, detta fasansfulla... Jag har den egenheten att jag tycker det är hemskare att gå till frissan än att gå till tandläkaren. Men i morgon ska jag till en av de få frissor jag mött som jag känner förtroende för, och jag ska låta henne klippa lugg på mig. Om hon tror att frisyren kan passa mig. När jag och Å letade runt på nätet efter frisyrer till utsparken så hittade jag den här frisyren och kände att JA, den vill jag ha när jag gifter mig! Men den frisyren kräver lugg och då tänkte jag att jag skulle prova lite i förtid huruvida jag passar i lugg... (Bröllopsdatum är inte bestämt. Men vi är bra sugna nu alltså, så det är väl dags att börja lura på det!)

Så i morgon ska jag klippa lugg. Hjälp. Vi får väl se hur det blir!

   Jösses vilken film alltså. Egentligen är jag speachless. Men jösses. Och Noomi Rapace, vilken prestation hon gör! Bäst av allihop. (Kanske särskilt för en psykolog som jag. Men ändå.)

Se den.

Gonatt.